Vårkänslor

Det är vår!

Årets första riktiga cykelpass är avklarat, planen var att det skulle gå av stapeln igår. Men vädret var så dåligt att jag inte hittade motivationen. Men idag..

Brostugan 18.15, laddad, en flaska vitargo och ett par energikakor i bakfikan. Redan på vägen dit insåg jag att jag skulle tagit skoöverdrag eftersom jag börjat frysa om fötterna. Ett par bekanta ansikten ser man stå där och precis som jag vänta på det som komma skall. Det är ungefär en mil dit hemifrån och det var en skön uppvärming som vanligt, träffade en "cykelbekant" på vägen dit som, som vanligt hade sin gula vindväst (vad han heter vet jag inte, men vi har nött många mil ihop). Det som hade börjat som en lös tanke vid 16 i konferensrummet var nu verklighet efter en snabb hemgång. Ett snabbt ombyte och en middag bestående av en risifrutti.

"Vi delar oss i två grupper, en snabbare och en långsammare som jag håller i" ropar Göran..
Med lite ångest väljer jag den snabbare medveten om att om jag släpper för mycket så kan jag ramla nere i den långsammare. Vi glider iväg, efter 5km gängar min kasett upp sig och högsta växeln ligger och skramlar.. Jag upptäcker detta genom att jag inte får något driv på den. Jag bestämmer mig trots allt för att fortsätta men att undvika de högre växlarna.

"Tecken för helvete", odiciplin i klungan, det är av yttersta vikt att man visar för sina medcyklister om klungan ska vika åt något håll eller något hinder kommer på vägen. För om man ligger som tredje eller fjärde man ser man oftast inget mer än ett par ryggar.

Tempot dundrar på, fort men det känns ändå lätt "piiip" mins pulsklocka plingar till, första milen avklarad på hysade 19:05 (det ger ett snitt på 31,4km/h), bra för att vara det första jag kör "på riktigt i år" och det är dessutom bara transport. Efter en stund svänger vi av på första fartsträckan. "FRI FART" rycket känns direkt i kroppen, nu går det undan. Hänger ändå med hyfsat fram till en skarp vänsterkurva där jag fegar lite och hamnar ett par meter efter. HELVETE, när en klunga drar i runt 40km/h är det otroligt svårt att köra ikapp. Jag biter ihop och ser hastighetsmätaren ligga på runt 44km/h. Lungt nu bara, nöt ikapp, det går inte att stöta. En kille fram i klungan släpper och jag flyger om honom. Kommer precis ikapp efter vad som kännts som en evighet, kraftiga inbromsningar och eftersom jag är sist nitar jag hårt. Hård högerkurva. Satan, i den kurvan var jag med om en otrevlig olycka förra året. Mannen som slogs sig värst är med i dag och förra gången bröt han revben och ett skulderblad. Klungan rycker iväg på andra sidan, jag tappar igen tre meter och orkar inte gå ikapp. Killen precis framför mig har också ett par meter att ta igen och ligger och sliter. Efter bara en liten stund släpper han och jag gnetar mig ikapp och om honom. Avslutar med att dra båda in dit alla väntar.

Där står alla som vanligt och bröstar upp sig, inget ont om oss som kom lite efter men det är det vanliga skitsnacket "på nästa fartsträcka ska jag köra mer storklingan också" säger en kille som flåsar och är klart svettig, "jag kanske ska öppna munnen" säger en annan. Allt i en kamratligt och skämtsam ton. Alla som cyklar har tappat klungor, det är bara något som händer. Det kan gå fort och jag har varit med om det själv många gånger. Pratet är mest bara för att det är kul. Få känner dessutom varandra, så vår gemensamma nämnare är just cykel.

Vändning, vi kommer nu köra mot den långsamma gruppen vilket inte bör vara något problem. Klungan drar iväg i en så kallad "belgisk klunga", man kör i två led där ett cyklar lite snabbare än det andra och följdaktligen så växlar man då från det snabba när man kommit om det långsamma och när man är sist i det långsamma går man in i det snabba. Fördelen är att man får bra vindskydd och kan växla otroligt effektivt. Enklaste sättet att köra riktigt fort helt enkelt. Kräver dock lite diciplin. Vi susar på. Full fart, jag får verkligen slita de gånger jag kommer upp och drar (vilket är helt rätt fartsträcka ska göra ont). Folk släpper, jag ligger kvar och ramlar in strax bakom förstagruppen.

Ihopsamling och hemkörning via golfbanan och kyrkan. Känner redan att jag börjat få kramp i lår och vader. En killes kedja hoppar men kommer upp igen, vi når kyrkan "FARTSTRÄCKA efter KYRKAN" skriks det. Usch, det här kommer göra ont tänker jag. Kyrkan nås och ett något högre tempo dras upp. Det gör ont men jag går med. "Vet ni om att det är fartsträcka" hörs en kille ropa (men inte tar han extra dragjobb). Hänger ändå med rätt bra upp till FRA, sen gör benen för ont. Krampar så jag nästan inte kan svänga när vi kommer fram till drottningholm.

Tillbaka till brostugan, 47,5km 31,4km/h i snitt (rullsnitt då) totaltid 1h 38 minuter, 155 i snittpuls (högt!) . Hängde med hyfsat men så gick det ju inte toksnabbt. Å andra sidan är det april. Förra året gick det mycket sämre, första gången jag körde på Ekerö väggade jag fullständigt. Jag var helt blank när jag kom hem och kom knappt ens in i duschen, idag orkade jag ju tom blogga.

Totalt hamnade jag på en 70km inkl transport hem och dit även om transporterna verkligen inte gick i träningstempo. Men vi råkade tydligen skrämma lite gångtrafikanter vid Rålis. 6 man kommer susande ut för en utförslöpa och alla ligger utan problem i över 40 när vi glider förbi, tydligen tänker inte folk på att folk faktiskt kan tänkas cykla i cykelbanan. Vän av ordning kan dock lugnas vi var långt ifrån personerna och de gick ändå på gångsidan. Lite vett har vi.

Det kanske är svårt att ge en bild av njutningen att dricka sportdryck, trampa så att man nästan lägger av och äta energikakor för att kunna fortsätta. Men ljudet av däcken mot asfalten, suset (dånet snarare runt 40) i öronen och alla ryggar man ser är helt underbart. Känslan av att känna pedalernas tryck mot skorna och dina lår och vader som sliter runt pedalerna i ett otroligt tempo. Känslan att av egen kraft färdas i uppåt 50km/h (över det är inga problem bara det lutar lite utför). Det bara måste upplevas även om jag förstår att många inte tror sig kunna förstå tjusningen. Men jag måste erkänna cykel är bättre en varm junidag än en aprilkväll (snitttemperatur 5 grader, max 9, min 4).

F.ö. var det första gången jag drack Vitargo. Det lär återkomma, mycket godare än Maxim (inte lika salt) men å andra sidan mer svårlöslig.