Finns det någonstans där beslutsamhet och snabba beslut i pressade situationer kan vara så viktiga som inom de militära?
Hur visar Sveriges högste befälhavare sin beslutsamhet? Jo, genom att fundera på om våra pojkar i Afghanistan ska få eller behöver Stridsfordon 90. Nej, man kan inte ställa materielen tillgänglig för den lokala befälhavaren som antagligen har bäst överblick över säkerhetsläget. Nej istället ska högkvarteret fundera på om eller hur man kan få ner fordon. Att man skulle ta beslut innan jul blev lite stressigt och det är ju inte vi som tar risker, nej vi tar en kaffe och skjuter upp beslutet. Att stackarna i Afghanistan inte heller har bra kroppskydd eller tillgång till helikoptrar är skamligt det med. Den dagen vi behöver MEDEVAC kommer väl ÖB ringa Norge och börja förhandla, "vi räknar med att helikoptern anländer och 3-4 månader var god dröj och blöd inte på uniformen". Det är skamligt att ÖB sitter i Stockholm och myser och misslyckas med att ta beslut för att ge soldaterna den grundtrygghet de förtjänar.
Jag får ganska ofta raggningsbroschyrer av försvaret, mer än en gång har jag funderat på att byta bana och kliva på en militär bana, men sen läser jag något sånt här och inser att jag skulle dö av tristess i en så stel och trögrörlig organisation. Jag är inte heller intresserad av att ta risker om jag inte vet att resten av laget står bakom mig och högkvarteret verkar gång på gång visa att de inte spelar sin roll.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2238837.svd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Sedan kan man fråga sig vad 17 svensk militär har i Afganistan att göra. Vore det inte bättre att sända dem till Malmö?
Undrar faktistkt hur lång tid Sveriges insats"försvar" skulle behöva på sig innan man var redo att möta ett fientligt anfall - exempelvis på helt oskyddade Gotland.
Först och främst har ju Tolgfors med föregångare framgångsrikt förhindrat någon snabb åtgärd. Det tar ju 1 år innan vi fått ihop 10000 man. Förhoppningsvis är de då någorlunda stridsberedda, även om nu generalerna inte är vana att föra något större än ett kompani i strid. Efter en djuplodande sträckbänk i Försvarsutskotten på något halvår, kanske dessa män får ett ok för motanfall. Om det nu röstas igenom i Riksdagen. Men nu kommer ÖB in i bilden. Han måste förstås i sin tur inleda en utredning om huruvida ett anfall kan vara lyckosamt och om det håller sig inom budget, samt att trupperna är jämställda mellan könen och har med sig dessa tillrättalagda värderingar även i fält. Det tar säkerligen ett halvår det med. Så i bästa fall, om nu Gotland ockuperats av "främmande makt", inleds motanfallet runt 1½ - 2 år efter ockupationen.
Det är väl fantastiskt ändå?
Det är tyvärr inte riktigt så enkelt. I korthet: Stridsfordon 90 ger inte fullgott skydd, och bidrar sannolikt till att öka risken för attentat mot svensk trupp.
Läs hela mitt inlägg på http://staffanstromback.blogspot.com/2008/12/snygg-one-liner-men.html
Skicka en kommentar