torsdag 26 juni 2008

Mitt DNA i blodbanken

Av någon anledning upprörs jag inte alls lika mycket över att kunna DNA-testas för att uteslutas ur en utredning som att bli konstant övervakad av FRA.

Skillnaden är egentligen inte så stor, men det känns ändå som att det finns en klar gräns. Jag kommer bara DNA-testas vid misstanke om brott, FRA kommer övervaka mig ifall jag skulle begå ett brott. I ett fall har alltså brottet faktiskt begått och eftersom jag inte våldtar är jag inte direkt orolig.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1404401.svd

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det där var ju kanske inte helt genomtänkt?

Polisen kommer givetvis efterhand att söka igenom hela DNA-registret i hopp om att få träff, utan att först plocka fram en misstänkt att jämföra mot.

Skillnaden mot FRA-lagen är minimal. Varför är det så mycket värre?
Planerar du inte att vålda eller genomföra en terroristattack eller något annat så har du ju inget att oroa dig för vad gäller FRA heller, ju?

Magnus åsikt sa...

Anonym,

Jag håller med att skillnanden är minimal, men jag känner att risken för missbruk av en DNA-bank är mycket mindre. Även om man bara söker mot DNA så känns integritetskränkningen mindre. Åtminstone för mig.

Dessutom kan du ju lätt säga nej genom att förstöra ditt prov.